Jag är så fruktansvärt trött på allt. Jag söker hjälp men det är ingen som tar mig på allvar. Ingen förstår mig.
Jag har alltid varit bra på att dölja saker. Hur jag mår eller om det är något som är fel. Men inte nu.
Jag blev utsatt för sexuella övergrepp i nästan 2 år. Jag bodde med honom som utsatte mig för det och även med min mamma som inte märkte något alls. Jag gick i skolan som “vanligt” skolka en hel del för jag orka inte bry mig. Försökte ta livet av mig men ja jag misslyckades. Hade väldigt mycket människor omkring mig men inte såg vad som pågick. Jag våga inte säga något för han hota mig med allt möjligt. Till slut kom det fram men jag va så förstörd så allt va bara kaos. Fick gå till BUP. Vilket skämt alltså. Fick ingen hjälp där alls. Utan hon fokusera bara på att skolan inte fungera. Nämnde aldrig något om vad jag varit med om. Så jag fick försöka bearbeta det själv. Jo det gick ju bra eller inte! Bara tryckte bort allt och låste in det i en kista med massa kedjor och lås inombords.
Jag träffade en tjej efter några år och vi inledde en relation. En hemlig sådan då hon inte va singel. Bodde med de. Väldigt invecklat och konstigt. Allt va jättebra och mysigt. Vi hade det jättebra. Då vi båda va hemma på dagarna så hade vi tid för varandra då men tiden gick och jag blev mer som en slav. Jag gjorde allt. Laga mat handla städa tvätta ja allt. De lyfte inte ett finger utan gjorde bara sånt som va roligt. Samtidigt så började hon bli väldigt elak mot mig. Jag va full med blåmärken överallt. Jag gick ner 30kg under tiden jag bodde med de. Va avstängd från min familj och mina vänner. Efter typ 2 år fick min familj nog och tog mig därifrån. Jag kunde inte lämna själv. Visste inte hur jag skulle komma därifrån. Än en gång hade någon annan makt över mig.
Allt detta har satt sina spår. Jag litar inte på människor.
Jag vet inte vad jag ska göra. Vet inte ens om det är lönt att fortsätta kämpa för att det ska bli bättre. Känns inte som om det kommer bli bättre. Alla minnesbilder, ångest och tankar som snurrar. Röster i huvudet som säger att det inte finns någon mening med att fortsätta kämpa för det kommer inte bli bättre. Har gått så många år nu och jag är kvar på samma ställe. Eller inte riktigt, mår sämre nu för allt känns så hopplöst. Spelar ingen roll vad jag gör så blir det inte bättre. Orkar inte låtsas längre. Orkar inte kämpa längre. Orkar inte dölja hur jag mår längre. Orkar ingenting.
Vet inte egentligen varför jag skrivit detta men behövde bara få ut det. Visst kunde skrivit det på ett papper bara men ja jag vet inte. Kanske någon som känner något liknande som mig. Fast det är nog ingen som läst enda hit.
